Att drömma om dig var svårt, fast att vakna var svårare. Den lyckligaste drömmen jag haft på länge. Att bara få se dig utan att behöva kolla bort och torka tårar var underbart. Att få vara i din famn utan att få ångest. Det kändes som om det vore riktigt. Du hade slutat.

Även om jag sen aldrig fick svaren jag frågade dig, så hade jag ändå velat att allt var sant. Jag hade dig i alla fall. Vi kunde prata, vi var vänner om inte mer än det. Svaren kunde vänta. Nu sitter jag här, ensam med ångest. Saknar det förgångna och känner för att sitta och gråta tills det inte finns någonting kvar. Jag vet inte om någon vet om hur mycket du faktiskt betydde för mig. Hur du fick mig att känna. Jag hade inte känt mig så levande på år skulle jag tro.

Jag hoppas att våra vägar korsas snart och att vi kommer att prata. Om jag gissar rätt kommer det vara på fyllan och ingenting kommer bli som jag vill. Visserligen, vi kommer prata men det kommer ändå bli jag som står ensam med tårar rinnande ned för mina kinder.

Varför skulle det bli såhär? Varför kunde vi inte ha kvar det vi hade, om det ens var något för dig. Jag saknar dig så oerhört mycket, du var en vän. Jag behövde inte kämpa för att känna mig trygg med dig. Det kom automatiskt. Nu måste jag kämpa för att glömma dig och sluta gråta. Det funkar inte så.

Varför skulle jag drömma om det ändå aldrig kommer bli av. Ångest.