Man märker alltid saker i efterhand. Man märker vad man missar,  vad man saknar. Man vet vad man har förlorat. Man vet vad man älskar.

Du är den människa som faktiskt har och kommer alltid betyda mest för mig av alla människor i hela världen. Du ställde upp för mig när jag grät över att min förra pojkvän hade gjort slut, även fast du älskade mig och inte ville att jag skulle älska honom. Du lät mig sova hos dig när jag inte kunde gå hem. Du hjälpte mig att klara mig igenom svåra faser i mitt liv. Du fick ur mig från min första deprission och du har alltid funnits där. Även när jag visade dig mina dåliga sidor.

Du sa att du älskade mig när jag skrek hur mycket jag hatade dig, jag ville se dig död. Jag sa att jag inte ville ha dig. Men du visste vad som var sant och inte, du sa att allt var lugnt. Du tröstade mig även när det var jag som varit elak. Du stod på min sida fast du hade rätt. När jag sa hur många dumma ord som helst, bad dig dra åt helvette, även då satt du kvar vid dörren och väntade.

Du visste vad jag gjorde, du såg det med egna ögon, men du sa aldrig någonting. Det var ingen ide. Du visste hur naiv jag var och du försökte inte ändra på mig. Jag antar att du ville mitt bästa, inte skapa bråk. Men du blev sårad utav det, och det vet jag. Jag tänker aldrig förneka att jag var en dålig flickvän, visserligen inte alltid men väldigt ofta.

Det jag vill säga med det här är att jag inte förstår hur någon kan älska en människa som har gjort så dumma saker. Jag förstår inte hur du har klarat av det här. Det är inte vilken människa som helst som klarar av det. Det betyder bara att du är stark och jag beundrar dig för det.

Du vet att jag aldrig kommer sluta älska dig.