Vet inte vart jag ska börja. För mycket trassel som känns outhärdligt att reda ut. Försöker lösa problemen, det gör jag, men varje gång jag öppnar ögonen kommer det upp nya problem.

När jag skriver det här menar jag ingenting illa om personen i fråga som var här igår. Så du ska inte ta illa upp. I alla fall så var det otroligt jobbigt igår. Ångest, abstinenser och känslor som jag inte trodde fanns. Tårarna rann när jag tänkte på vem det faktiskt borde vara som satt bredvid mig, vem som borde finnas vid min sida. Den person som borde ha lyssnat när jag behövde dig som mest.

Det kändes fel att försöka finnas där för någon, när vet att man inte kan det. Meningslösa ord som ska hjälpa, kommer ut bara för som ett försök att hjälpa, inget mer. Det finns inget betydande i vad jag sa. Orden och handligarna har ingen betydelse för någon annan än vad de hade gjort för dig.

Trodde aldrig kroppen skulle reagera på att vara utan alkohol. Lungorna pressades samman, illamående, yrsel, benen sviker och skakningar som skakar hela kroppen. Detta höll mig vaken till fyra i natt. Mamma väckte mig sedan klockan åtta med hårtorkar, skrik och med att slå på tv:n.

Om man väl har tagit steget kan man aldrig vända om. Inga andetag går att få igen och inga blickar kan man ta tillbaka. Handligarna personer i din omgivning utför är det som formar dig. Det är det som påverkar hur du blir. Vad säger det om dig?