Vi har absolut ingenting och absolut inga pengar. Ringer min pappa och brister ut i gråt för att allt känns så jävla pissigt.Ber honom låna mig 200 så jag kan köpa mat till mig och mamma samt medicin och vad händer? Han "kan" inte. Tydligen så finns det viktigare saker än sin dotters hälsa. Hoppas han tar sitt förnuft till fånga och kommer in imorgon.

Igår kändes det som att allt skulle bara bli bättre, nu tvivlar jag på även de små enkla sakerna. Ingenting känns som en självklarhet just nu som det ska och jag tror kanske det är bäst att sluta ha det så.