Förstår inte hur jag hade kunnat vara så inskränkt och bara gått efter ett enda jävla spår. Varför såg jag inte detta tidigare innan allt var försent? Ibland är stolthet det värsta som finns. Vad ger mig rätt att kräva förståelse och empati när jag nu förstår att jag inte förtjänade den. Jag gav ingenting för att ge dig möjligheten att ge tillbaka. Visserligen vet jag att du gav mig mycket och fortfarande så ger du mig många leenden och tårar. Du gör mig på sätt och vis mänsklig.

Skulle jag gå igenom samma sak om igen bara för att visa vad jag egentligen borde ha visat? Ja, det skulle jag.
Men tiden går inte att vrida tillbaka och nu håller sanden på att rinna ut ur timglaset och snart är det helt enkelt över.

Drömmer om tiden från det förgångna varje natt, tiden från igår till 3 år sedan, allt känns så annorlunda.

I alla fall så pluggar jag just nu, dricker vin, röker och funderar på om jag skall orka koka soppa eller om jag ska överleva på vin resten av kvällen.