Framtiden är ovis och jag vet inte direkt vad som kommer hända nu. Kanske blir det bäst så, kanske inte. Det borde vara värt ett försök i alla fall. Det jobbiga blir att det är så mycket man lämnar kvar, som kanske inte finns kvar dagen man återvänder. Jobbig tanke.

Idag är det inte bra. Frustrationen är hög och jag har tappat räkningen på allt som jag kastat i väggen, hur många gånger jag skrikit och hur många slag mina händer utgör. Ögonen bränner av tårar som jag vägrar släppa ut. Inte för dig och inte för någon annan.




Man gör ett val, lever med det och står för konsekvenserna.