Jag blickar tillbaka för att inte behöva stirra framtiden i ögonen.
Försöker greppa det oundvikliga för att inte behöva finnas till hands.
Släpper taget om verkligheten och håller mig fast vid tanken.
Kastar bort orden som trasiga lögner i det förflutna.
Jag andas ut ett frisk andetag, tar ännu ett steg.
Faller tillbaka som om tiden vandrar i motsatt håll.
Skriken blir till viskningar och orden glöms bort.
Känner känslan och skakar bakom stängda dörrar.
Kommer inte glömma dina ord.

Will we always say we tried?