Less på att försöka. Less på att stanna kvar i hopp att om finna någonting så tillfredsställande, så lugnt och så omfamnande att man inte finner ord. Det kommer aldrig att hända och jag tänker inte kämpa för det mer. Jag tänker inte försöka förstå någonting som jag absolut inte orkar med just nu. Ställer frågan om och om igen, " Vad orkar jag kämpa för nu?" Så mycket försvann den dagen och nu har det förslutna kommit ikapp och jag står mållös kvar.

Känslan av kall ensamhet även fast man är omringad av människor, känslan av att inte vara tillräcklig, känslan av att se någon annan sakta sluta bry sig och känslan av att inte behövas längre. Känslan av att det är över, och vetskapen om att det aldrig kommer bli som förut.

Det finns inget förutom dina ord som kan få mig att försöka.