Jag har verkligen ingen aning om vad jag ska göra med skolan. Orkar inte med skolan alls just nu, men orkar jag gå praktik i ca 1 år och sedan gå 3 år till i gymnasiet? Vill bara skjuta mig i skallen och leva livet.

Vart tog den underbara tiden vägen? Tiden då man var nykär och allt handlade om oss? Alla problem gick att lösa och det fanns inget som inte gick att utföra? Det fanns förlåtelse och kärlek så det räckte till alla. Kärleksfulla blicka och underbara ord? Vart tog allt vägen? Känslan av att känna att man hörde ihop och att allt var bra? Man var lycklig, man var kär. Man var inte ensam.