Om jag bara hade vågat, så skulle jag ha ringt dig. Bara leta upp dig i telefonboken och väntan medans signalerna går fram. Förväntansfull, pirrig,rädd....Men jag vågar inte. Jag vågar inte ringa dig, jag vågar inte söka kontakt. Det känns fel. Vet inte ens om du skulle vilja ha kontakt eller inte. Om jag hade vetat hade det varit enklare. Men nu är det inte så.

Mina dagar består nu av ångest och en längtan som jag inte kan beskriva. Ingen skulle ens förstå om jag försökte berätta. "Det är ingenting" "soft" eller något annat är vad man skulle få höra.

Att få höra din röst idag var så magiskt, jag ville gå närmare, höra bättre. En del av mig ville att du skulle dra, så jag slapp känna att du faktiskt var där, att jag kunde säga hej. En annan del ville aldrig att du skulle flytta på dig. Jag väntade på att höra dig säga mitt namn, säga något. Allt kanske skulle kunna bli bra?

Du var personen som fick mig att tro på mig själv. Att det faktiskt kunde bli bättre. Jag kunde vara glad, nykter och stark. Men som alltid så försvinner mina stöttande personer som socker i regn, och jag står ensam kvar och finns inte mer.

Senare idag ska jag i alla fall baka cupcakes med Josefin. Det ska bli roligt, fast ångesten kommer ligga över mig som ett moln av dimma. Men jag försöker att vara glad, Josefin kommer göra mig glad.