Är less på att tänka "jag duger inte". Men hur fan ska jag kunna sluta med det när allt man hör är skit? Menar nu inte att folk snackar skit om mig utan bara inte uppskattar mig som jag faktiskt borde bli uppskattad. Alla andra blir uppskattade, alla andra är älskade och respekterade.

Folk vill visserligen inte alltid höra att man har stora bröst, snygg röv, heta lår osv, men det skadar inte att ge komplimanger. Att bara säga "Jag uppskattar att du finns i mitt liv" Det kan göra någons dag. Hur många som jag umgås med säger komplimanger nyktert? Just det, ingen, om det inte handlar om kroppen dvs.

Jag tänker inte dra alla mina vänner över en kant, men det känns knappt som om vissa är ens vänner. Vi träffas, vi super, sen träffas vi inte innan nästa fest. Vi människor är sociala, men vad fan händer? Vi kan inte ens vara sociala utan hjälpmedel. Alkohol och droger på alla möjliga sätt tar vi för att kunna umgås. Just nu känns det som att vi bara använder det vi använder för att ha kvar våra vänner.

 Frågan är ju om det verkligen kan kallas vänskap då?