Det är alltid lika svårt att säga hejdå. Tårarna börjar rinna och hela kroppen skakar. Man fösöker med ord, man vill dra och slita. Man vill inte släppa taget. Man vet att det inte lönar sig, men man låter inte bli.

Nu sitter jag här och försöker att inte gråta mer, snart ser jag bara jävlig ut och då blir det drygt när folket som ska vara med på mötet kommer hit. Skärpning, torka bort det svarta, lägg på nytt. Le, se glad ut. Skratta.

Ska låsa in mig på mitt rum, lyssna på musik och jag vet inte vad. jag behöver någonting, att vänta såhär länge gör det bara svårare. Man vet att man kommer fixa det, men det kommer dröja. Det går inte än.

Nu går jag iväg. Jag funderar nästan på att sno någons pengar så jag kan sticka till Vännäs. Det hade varit skönt tycker jag.